zabels

Har ni någonsin kännt en grov saknad men samtidigt ändå inte velat ha tillbaka det ni saknar? Det tror jag nog, det är många som kännt så, vad jag vet. Ibland vet man inte vad man ska göra egentligen, det känns som att det är så mycket just nu. Jag vill ha kärlek, mycket kärlek, äkta kärlek? Finns det ens? Vad är ordet kärlek, när vet man vad kärlek är? Hur vet man att den är sann? Så mycket frågor men inte några svar. Så säg mig, vad är det man ska göra då. Hur ska man någonsin veta vad man vill i livet, går livet bara ut på massor av chanser. Ska man bara chansa vad man än gör och sedan kolla vad som känns bäst. Ibland kan man bara känna sig så ensam så man vet inte vad man ska ta sig till, det gör jag just nu, känner mig ensam & lämnad bakom en rygg som aldrig kanske vänds tillbaka. Mitt andra, mitt tredje, mitt fjärde och mitt femte år är nog de åren som varit bäst. Men det här året har gått åt skogen. Hur kan man förlora så mycket så snabbt? Ensamheten är så kall, aldrig varm. Eller jo, den kan vara varm. Ifall man ligger i sängen under sitt täcke, men på något sätt är man inte ensam då heller. Man har alltid sina sömniga tankar/drömmar om någon eller någonting. Både positiva & negativa saker. Har ni också någongång kännt att när ni sitter och kanske kollar på tv och allting känns hyffsat men så helt plötsligt känns det som en bomb kommit över er och man bara har kännt ensamhet, kallhet & att allting bara känns jobbigt. Att man skulle kunna gråta vilken sekund som helst, men det kommer inte en ända tår från era ögon. Så känner jag nu när jag skriver detta, att en fet bomb bara släppts över mig och jag känner mig så förlorad. Men jag är kanske inte det, eller så är jag det, jag vet inte. Jag har fan absolut ingen aning. Det finns några få som jag älskar så pass mycket att jag skulle kunna göra vad som helst för de. Det finns även vissa folk som missbrukar ordet: älskar. Men det kan jag förstå, vissa är försiktiga och tänker efter men även vissa andra bara kan slänga fram det. Så hur ska man veta om det är sant eller falskt, hur ska man se att en person verkligen älskar. En fråga som aldrig kommer få ett svar eftersom det är ingenting som någon slags proffsforskare kan luska fram, skulle aldrig hända. Alla har sina egna egenskaper för att se om en person är ärlig med det dom visar eller säger. Ögonen, kroppsspråket, leendet, inte vet jag. Jag tycker absolut inte synd om mig själv, det gör jag inte och jag vill inte att någon annan ska tycka det heller. Men vad jag vet så tror jag att det finns några som känner igen sig i det jag försöker att säga.

Livet är inte kort, de som säger att livet är kort har så fel. Livet är det längsta man har. Det är många som tar bara livet för givet. Vissa folk bryr sig inte om andra och bara skiter i allt och bara ger upp. Det är klart att man kan känna att livet går fort, det jag försöker att säga är att vad som än händer så ska man aldrig släppa allt. Kämpa för det ni har! Vissa orkar inte att kämpa för alla, men om man verkligen älskar eller bryr sig om en person eller någon sak eller talang så ska man aldrig ge upp, vad som än är i vägen. Även fasst man känner sig ensam, förlorad eller att man inte är älskad så ska man inte ge upp för det, fight fight! Kämpa för det du har så har du det kvar! Livet är inte en lek, livet är det viktigaste du har. Men det är inte bara ditt eget liv som är viktig utan även andras. Tänk efter innan du släpper allt. Visa din kärlek, som jag brukar säga: if you have it, then use it!
Det är så den mänskliga naturen är. Ibland mår man piss och ibland känner man si & så. Men det är okej, gråt ut dina tårar, överväldiga dina känslor men låt aldrig ditt liv gå i spillo. Ända anledningen till att jag skriver det här är för att det är ur min egen erfarenhet, har lärt mig av mina misstag. Just nu känner jag mig ensam och förlorad, men och? Jag kämpar, och ska fortsätta göra det, vad som än står i min väg.
.. jag älskar er, ni vet vilka ni är, så känn er träffade!